Mitt kalenderår kan uppdelas i två perioder – cykelperioden och tunnelbaneperioden – beroende på hur jag tar mig till arbetsplatsen 14 km bort. Även om det tar ungefär lika lång tid oavsett färdmedel är det stor skillnad: jämför tio träningspass i veckan med en och en halvtimmes lästid per dag. En fysisk träningsperiod och en intellektuell (i bästa fall).
Jag har blivit lite nyfiken på ifall det på något sätt hinner påverka mig som person. Jag vet att jag mår bättre när jag får anstränga mig, att sitta still om dagarna är en utmaning. Jag är inte i närheten av tio pass i veckan vintertid och saknar det verkligen.
Samtidigt jobbar huvudet annorlunda: i början av vintern gillar jag verkligen läsningen som jag får tid till. Att stå intryckt i ett hörn på tunnelbanan med lurar och sjunka in i läsning. På cykeln är det annorlunda, där handlar det till viss del om att hinna tänka fritt men också väldigt mycket om NU. Snabba reaktioner och snabba beslut: vart svänger den bilen, var är kantstenen lägst, är den linjen hal, ser den fotgängaren mig, hinner jag köra om nu. Hela tiden: små snabba och avgörande beslut som ju längre säsongen löper desto snabbare kan jag fatta dem. Med vissa undantag….som den 18 maj då jag vid en husgavel mentalt redan tänkt mig förbi hörnet och fokuserade på nästa korsning några meter fram och inte hann reagera i tid när det plötsligt gled fram en cykel. Beslutet då blev impulsen att tvärbromsa vilket resulterade i en flygtur över styret och över den andra cykelns pakethållare (helt utan beröring!) och slutade med magplask, sträckt arm, skrapat ben och två stygn i hakan. En missbedömning i en av hundratals situationer som varje sträcka består av.
Nu är det sommarlov med en hög böcker som jag ser fram emot läsa, bland annat the Shallows (tack Brian för lånet) där jag vill läsa hur internet påverkar hjärnan. För det gör det såklart.