Mitt högt ställda mål för året var 3.15, 9.5 minuter snabbare än senast 2009. Nu blev sluttiden 3.15.07 och med det är jag väldigt nöjd. De sju sekunder utöver måltiden kan jag förklara med att jag stannade på Norr Mälarstrand efter 35 km och pussade fru och barn (det gäller att prioritera :).
Marathonträningen i år
Min träning består enbart av pendling till och från jobbet. Oftast på cykel, ibland löpning. 14 km enkel väg och det blir oftast mellan fyra eller 10 vändor per vecka (alla pass här). Det är tidseffektivt sätt att träna och utan det skulle jag få svårt att hinna med ett enda pass i veckan (av prioriteringsskäl). Sista veckan sprang jag 14 km på måndagen, cyklade onsdag och fredag.
Uppladdning i vår och inför
Jag äter bara “vanlig” mat men mycket och oftast vegetariskt men inte alltid. Samma meny sista veckan och lite extra men inga tillskott, kolhydratsuppladdningar eller specialgrejer. Till frukost på lördagen åt jag tre ägg, två smörgåsar, en avokado och en kopp kaffe vid åtta-halvnio, sen inget mer förutom lite vatten före starten.
Material och utrustning
Jag är tydligen inte mycket för material för jag sprang i exakt samma kläder som mina två tidigare stockholms-maror. De höll ihop fortfarande och gjorde bra ifrån sig senast. Däremot har jag bytt skor. I år sprang jag i Vivobarefoot Evo II, zero drop 4mm sula (så kallade barfotaskor). Så här i jämförelse tycker jag om Neo mer (mer plats för tårna) men mitt par har blivit helt utslitna. Nu drog jag på mig en blånagel på varje fot. Någonstans på Torsgatan kom en löpare upp bredvid och sa “Eyy kör du såna där helt odämpade skor, de ser grymt tunna ut?! Måste göra ont?!”. Vi pratade lite och jag tipsade honom att pröva och om han byter nu direkt efter maran kan han nog köra i likadana nästa års lopp. Vet inte om han tog mig på orden, men alla andra löpare jag såg hade “vanliga dämpade” skor. Så här såg det ut från trottoarkanten där jag satt före start.
Min Garmin-klocka sålde jag för något år sedan för jag hade helt gått över till att mäta med telefonen. Tyvärr höll inte batteriet. Efter 24 km blev jag varnad att det bara var 20% batteri kvar så då släckte jag skärmen, tydligen höll batteriet 40 km totalt. Till nästa år ska jag ta bort koden så kan jag släcka skärmen då och då och spara batteri. Nu var det maximalt ansträngande för telefonen eftersom den samtidigt live skickade positionen till Runkeeper vilket också är lite onödigt men skulle det göra lättare för mina åskådare att följa mig. Som backup hade det varit schysst men en vanlig enkel armbandsklocka.
Själva loppet då?
Före start träffade jag Jonas och Anders Rehn. Vi sprang tillsammans första sex kilometrarna sen drog Anders iväg och efter 10 km tappade Jonas på mig och försvann bakåt i fältet. Jag siktade på 3.15 som sagt och efter 7-8 kilometer låg jag före 3.15-farthållaren och det kändes som ett bra tempo. Jag hade mitt viktigaste delmål som Djurgårdsbron andra varvet. Då har man sprungit ungefär 28-29 kilometer. Det känns som det målet låg lite för långt bort: exakt efter att jag passerat hälften ute på Gärdet så kände jag hur energin började ta slut. En riktig svacka drabbades jag av och Gärdet och Djurgården runt blev en plåga. Där märkte jag också av den dåliga spiral det blir när man tappar energi och därmed tappar steget (och börjar ta långa, oekonomiska löpsteg) vilket leder till ännu mindre energi. Fick fokusera på korta snabba steg och på så vis ladda eller känna hur energin kom tillbaka. Väl på Strandvägen igen var jag trött men blev piggare av publik. Där någonstans började jag dricka rejält också, minst en mugg vid varje kontroll och oftast stannade jag och promenerade några steg för att få ner det.
Därefter: Norrmalmstorg – jobbigt. Gamla stan – inte så jobbig. Södermälarstrand – jobbigt. Västerbron – inte så jobbig. Förbi Rålambshovsparken på södra sidan: jobbigt – jag märkte att hela 3.15-gruppen kom flåsandes ikapp och jag kände att det där tempot kommer jag inte orka hänga med på. Efter vätskekontrollen vid Rålis låg jag 50 meter efter farthållaren och några hundra meter bort stod familjen och hejade så där stannade jag till kort för att säga hej. Gråtfärdig kände jag mig: öm, trött och dåligt motiverad. Dock försökte jag hänga 3.15-gruppen i sikte iallafall och det gjorde jag, åtminstone bort till Torsgatan en bit upp. Vid Vasaparken kände jag att nu jäklar ska jag ta mig i mål iallafall. Tog två druvsockerbitar vid kontrollen i slutet på Torsgatan som dammade igen munnen totalt. Sprang med vitt damm i munnen och munnen helt öppen för att inte kvävas. Vid slutet av Vasaparken låg en till vätskekontroll där jag kunde skölja ner resterna. Skön känsla att kunna andas igen. Efter Sveavägen är det inte långt kvar, jag räknade ned gatorna mentalt: Odengatan, Birger Jarlsgatan, Karlavägen, Sturegatan, Valhallavägen, mot Stadion, Stadion. Efter nästa korsning Birger Jarlsgatan, Karlavägen, Sturegatan, Valhallavägen, mot Stadion, Stadion. Osv, korsning efter korsning. Mitt på Karlavägen fick jag kramphugg i låret och kände att nu, nu är gränsen nära så jag saktade ner lite för att inte tvinga stanna helt. På Sturegatan tänkte jag på senast jag sprang där, då stod pappa utposterad där och hejade och vi fick fin ögonkontakt. Ett starkt minne som kom över mig i år eftersom han dog i augusti förra året. Det hjälpte mig upp på Sturegatan och vidare mot Stadion där det blev lite trängsel in på banan. Jag sneglade över planen när jag kommit tillräckligt långt in och såg att “jäklaskit!!! jag kommer inte hinna under 3.15!!”. Jag hade ungefär 40 sekunder till godo på starttiden men klockan hade passerat 3.15 och kurvan är längre än man tror. Mål! Tittade efter TV4-kameran som jag visste skulle spela in alla som går i mål men hittade den inte (men det stod där, en bit in i människohögen, här syns jag 17 sekunder in i klippet).
Kände mig obehaglig till mods efter någon minut i mål. Svimfärdig mer eller mindre. Träffade Anders som hamnat på 3.08 och såg redan pigg och återhämtad ut. Jag lutade mig mot räcket, satte mig ner, ställde mig upp och vacklade runt och kände mig något piggare efter ett tag. Gick ner mot Östermalms IP, pratade tyska med en tysk och stapplade ner för trapporna mot IP – en komisk scen att se slitna löpare så förbrukade och långsamma i trapporna. Drack en halvliter vatten, åt en banan, drack en öl, bytte om, drack en halvliter alkoholfri öl, åt en korv och åkte hem. Trött och nöjd.
Dagen efter
Inga allvarliga skador förutom de slitna benen, dock två blå naglar, ett lätt skavsår på baksidan av armen (mot linnekanten?) och på insidan höger ben vad och knä (tror jag kom emot med vänster fot när jag hade dåligt med energi och vägen var ojämn).
Tack funktionärer, aktiva och alla runt omkring. Fin insats!
Nu ser jag fram emot triathlon (min första) i Stockholm efter sommaren, sen Berlin Marathon i slutet på september.
