Ibland känns det som tillvaron snurrar på så fort att det är svårt att njuta av den. Allt händer samtidigt och utan tid att reflektera eller stanna upp går man från en sak till nästa till nästa. De senaste två åren finns det ingenting som lärt mig uppskatta livet så mycket som Kristian Gidlunds blogg om sitt liv med cancer.
Kristian arbetade för flera år sedan på det dagis där vi hade vår äldsta dotter. Under flera månader visste jag bara att han var en kille från Borlänge, sen visade det sig att han var trummis i Sugarplum Fairy och varvade turnéliv med arbete på förskola. Lustigt, för om det är något jag kopplade till Borlänge var det Mando Diao och Sugarplum Fairy men avståndet från en förskola på Kungsholmen till rockband var för långt att jag ens skulle försöka koppla. Efter ett år flyttade vi därifrån och Kristian slutade i samma veva. Det sista vi pratade om då (sommaren 2009) var att han skulle försöka sig på att skriva mer och läsa journalistik.
Hopp framåt knappt två år till en sen kväll våren 2011 när jag står hemma i hallen just före läggdags och kollar Twitter en sista gång. En tweet innehåller något om blogg, Kristian och cancer och jag följer länken och hamnar på “i kroppen min“. Den obehagliga känslan av att läsa ett av de första inläggen och sen göra kopplingen att det är “den” Kristian. Just den som vi lärde känna under ett år, som Ella kände sig trygg med och som blev en fast punkt på en annars stökig tillvaro på dagis.
Sedan dess har jag tillsammans med många andra följt bloggen och Kristians liv med sjukdomen. Hur den behandlades, försvann och kom tillbaka igen. Parallellt blev min pappa sjukare och sjukare av sin cancer som också var obotlig vilket gjorde att sjukdom var ständigt närvarande.
I kväll var vi på vernissage på utställningen med fotografier av Kristian av Emma Svensson (aka Rockfotoemma). Och det är omtumlande på så många sätt. Fina bilder, obehagliga bilder, starka bilder. Trots det, bilder av ett liv som fortfarande pågår (och att Kristian själv var där i kväll gav upplevelsen ytterligare dimension).
Utställningen pågår över helgen vid Telefonplan (SVT Kulturnyheterna har ett inslag om utställningen här, börjar ungefär 1.45 in) och kommer sen turnera runt.
Men är det någonting jag tar med mig från det Kristian gör och skriver så är det att försöka uppskatta livet mer. Självklara saker, enkla saker. Den sortens saker man inte ser förrän man tänker på det eller förrän man inte längre har det. Livet. Hälsan. Fint väder. Familj. Vänner. Intryck. Sådant som lätt glöms bort när mycket brus tar över intrycken och det som ropar mest och högst får mest uppmärksamhet.
Det ger mig högre livskvalitet, jag önskar det fanns något jag kunde göra för att ge Kristian samma sak.
Bloggen blev bok också, finns här.