Min plan tidigare i år var att jag skulle göra min femte och snabbaste marathon i Berlin hösten 2013, men en usel uppladdning satte stopp för det. Det började med att jag drog på mig något halsvirus och för säkerhets skull fick jag i samma veva en inflammation i foten (troligtvis i “senfickan”) för att jag promenerade runt i några sällan använda kängor i två dagar. Känslig man är… Det ledde i alla fall till att jag de sista fyra veckorna före loppet inte sprang alls och inte heller cyklade de sista tre veckorna. Med de förberedelserna är jag trots allt nöjd med 3.18.48.
Jag åkte ner tillsammans med mamma fredag 27 september. Tanken var att starta tillsammans med ingifta kusinen Michael – en tanke som föddes sent på natten på min systers bröllopsfest för 18 månader sen: “Ja, vi springer Berlin Marathon tillsammans, det blir kul!”. En långsegling kom i vägen för Michael men vi träffades i alla fall i Berlin och han och Fiona var fantastiska supporters på plats i Berlin där vi mötte upp lördag morgon.
Väl i Berlin så provade jag springa för första gången sedan foten skadades. Jag hade behandlat den i två veckor med voltaren, ipren och vila och under fredagen sprang jag 6-7 km väldigt lugnt och utan någon som helst känning. Skönt, då skulle den nog hålla i alla fall. Det blev en kombinerad löptur och hämta-ut-nummerlappen-transport så målet var Tempelhof Flughafen: en gammal flygplats i södra Berlin där det var nummerlappsutdelning och stor löparmässa. Och det var stort: mycket folk och många montrar. Jag shoppade ingenting men tittade runt. Som vanligt: mycket reklam för avancerade skor och mycket neon.
Flygplatsen Tempelhof inifrån.
Nummerlappsutdelning var det lång kö till men själva processen gick fort: jag visade upp startbeviset som jag hade i Passbook (iphone-app), fick bekräfta personuppgifter och visa legitimation, sen printade de ut nummerlapp och gav mig chipet. Före jag lämnade utlämningsområdet fick jag ett blått armband som bekräftade att jag var jag och att jag hämtat ut nummerlappen. Fick inte tas av förrän start.
Nummerlappsutdelningen (eller rättare sagt kön till..).
Lördag tog jag också en kort löptur: då till Mitte där jag med kort varsel lyckats ordna en träff med exkollegan Paula. Ungefär tre kilometers löpning (där jag också mötte inlinesmarathon-loppet) till Starbucks, möta upp Paula och sen promenad till Lafayette för vatten och champagne och 45 minuters redogörelse för senaste två åren ur våra liv. Sen springa till hotellet igen, duscha och ut på stan för middag.
Brandenburger Tor kvällstid. Mäktig i mörkret.
Söndag morgon: klev upp vid sextiden för att äta frukost och checka ut (= ställa in väskorna i mammas hotellrum). I receptionen hade hotellet ställt upp en kål med bananer och brustabletter med salt/vätskeersättning. Omtänksamt! Åt ägg, omelett, en smörgås, yoghurt och en espresso. Åt ganska mycket men inte till bristningsgränsen. 7.15 mötte jag Fiona och Michael och vi promenerade iväg till starten vid Brandenburger Tor. Tog ungefär en halvtimme och på vägen höll redan funktionärer på med staket och vätskekontroller. Vinkade av dem vid tävlingsområdet och vi stämde av att de skulle stå vid 18 och 36 km och mamma vid 28 km och att vi sen skulle ses i mål.
Tidig morgon utanför startområdet. Reichstag i bakgrunden med glaskupolen ovanpå.
Det var en kall och fin morgon. De flesta löpare som tagit av sig överdragskläderna hade på sig en gul plastsäck för att hålla värmen. Jag lämnade in mina kläder men alla gula plastsäckar var slut. Blev till att småhuttra i 45 minuter. Jag småjoggade och ställde mig på de platser där solen sken igenom trädkronorna innan jag drog mig mot startfållorna. Berlin är Berlin och gatorna är enormt stora. Startområdet var på Straße des 17 Juli och den är också mycket bred. Det blev lite varmare när man stod packad(!) så den kalla luften störde inte. Den fina morgonen skvallrade om att det skulle bli bra löpväder under dagen iaf. Sista minuten-tipsen från speakern var att “ställ inte upp om du känner dig sjuk, ta det lugnt i starten och spurta inte på slutet”. Som tur var kunde jag med helt rent samvete säga att jag kände mig frisk i halsen. Däremot tänkte jag spurta om jag kom så långt (med tanke på de dåliga förberedelserna). Mannen som höll i startpistolen var Haile Gebreselassie så det blev lite extra festligt att springa förbi startlinjen. Från där jag stod (startgrupp E) tog det nästan fyra minuter från startskottet tills jag passerade startlinjen men då kunde jag springa över och sen var det ganska trångt men i alla fall löpning hela vägen. Överallt folk och ett skönt drag.
Första kilometrarna var ganska bekväma och en bekräftelse på att Berlin = platt. Jag höll ganska jämn takt med fältet. Efter sju-åtta kilometrar började jag hålla utkik efter stora korsningar. Till skillnad från Stockholm (som jag har bra koll på) eller New York (som jag har lite koll på) så är jag helt förlorad i stora delar av Berlin. Det innebar att där Paula skulle stå “vänster sida efter ungefär en mil efter andra stora korsningen” var en ganska vag beskrivning för att lyckas träffa någon under ett lopp. Men ändå, helt plötsligt efter ungefär 10 km så står hon ändå där och hejar. Kul – stort tack för det (bildbeviset här)! Gav extra energi och gjorde att första 15 kilometrarna kändes ganska enkla.
Där någonstans mötte jag någon från Huddinge AIS och eftersom både Jonas Rehn och hans bror springer där visade det sig att vi hade gemensamma bekanta. Jag låg på ungefär 4.35-tempo (enligt manuell huvudräkning och tidtagning från min Casio-klocka) vilket borde vara runt 3.15-tid och yppade “om det känns så här hela vägen är det lätt under 3.15” till mannen från Huddinge. För det kändes bra: lätta steg, bra fart, jag sprang snabbare än fältet och det var bara platt hela tiden.
Vid 18 km såg jag Michael till vänster och han vinkade och skrek “schau rechts” och där stod Fiona och tog kort. Jag såg henne men jag såg inte mamma som stod alldeles bredvid. Irriterande…
Precis som vid Stockholm Marathon i somras: när man passerar 21 km händer något. För min del börjar loppet då: kroppen börjar ge sig tillkänna, det kan börja ömma och delar av energin har förbrukats. Och så blev det här också. Jag kände mig piggare än halvvägs i Stockholm men ändå märkbart sliten. Som tur var var det fortfarande platt men irriterande nog började fältet springa fortare än mig. Det bidrog inte direkt till den där sköna känslan av att allt flyter utan tvärt om: här vare motigt! Jag inbillar mig att här hade det känts annorlunda om jag varit frisk inför loppet.
Hur som helst – det ska inte vara lätt. Vid 28 km såg jag ingen Fiona eller Michael. Det var ju inte som vi planerat: de skulle stå vid 28, mamma vid 18 och 36. Snopet, de måste ha ändrat sig under förmiddagen tänkte jag. Det var ändå hyfsat enkelt att se folk i publiken: breda gator och fältet var jämnglest vilket gjorde att man fick ganska bra vy om man var mitt i banan (efteråt fick jag reda på att det såg mig i alla fall, rättare sagt min rygg för det var med så liten marginal de hann fram). Apropå det: underlaget: det var asfalt hela vägen men ganska mycket skarvar, lagningar och nivåskillnader. Här och var räls till spårvagnar och ganska många refuger att se upp med.
Vid 35 km hade jag tryckt i mig minst en halv mugg vatten varje kontroll, en banan, lite energidryck och i handen höll jag en powerbar-gel som delats ut vid 30 km (som jag åt upp vid 37 km). Energinivån vacklade och jag kände mig långsammare än väntat. Eftersom jag hela tiden huvudräknade km-tider och tempo insåg jag att 3.15 skulle bli svårt och orden jag yttrade till Huddinge-löparen kändes naiva i det här skedet.
Vid 36 km ser jag i alla fall mamma stå och heja på vänster sida. Klockrent – en supporter! samtidigt är det där någonstans riktiga nedräkningen börjar. Ungefär sex kilometer kvar eller i tid: runt en halvtimmas löpning.
>
Vid 36 km, mamma bakom kameran.
Vid Kurfursten Damm är jag ganska säker på att speakern skrek ut något om att “hier komt Per, Go Per” men om det verkligen var så eller inte får jag aldrig reda på. Den sträckan var det i alla fall väldigt mycket publik och väldigt mycket BMW-reklam.
Lite andra allmänna spaningar utmed loppet:
– Många svenskar (även om några svenskar i publiken jag sprang förbi skrek “Fyyy faaaaan vad det är många danskar här och springer!!!”).
– Nästa gång ska jag sätta på en svensk flagga på mina löparkläder (för övrigt samma kläder jag haft på alla mina lopp…..)-
– Tejp! Är det en trend jag missat eller nåt? Många löpare hade stödtejp. Har tejp blivit folkligt? Röd, orange, blå, svart, brun. Överallt vader, knän och lår tejpade.
– Många band och framförallt oljefatsorkestrar eller trumband spelade utmed banan. Är du ett up- and coming coverband borde såna här event vara fantastiskt: spela hur du vill, löparna kommer älska det ändå och ingen publik (förutom publiken runt omkring) kommer lyssna mer än 15 sekunder så du kan spela samma låt i fem timmar.
– Väldigt få ut- eller uppklädda löpare. Var till och med fler i Stockholm (och de är inte många där).
– Samma löpteknisk iakttagelse som i Stockholm: fokusera mer på korta lätta steg för att ladda energi, stora tunga trötta steg sliter mycket (men det kommer inte av sig självt).
– Skönt att springa low tech med endast tidtagning. Annorlunda att förlita sig på känslan och huvudräkning istället för apparatur för att se exakt hur fort man springer och har sprungit.
Det var tätare med vätskekontroller och jag åt en banan någonstans och jag fortsatte dricka. Till skillnad från i Stockholm så sprang jag och drack samtidigt så där sparade jag några sekunder. Vid 38-39 km kände jag igen mig lite men som vanligt är det längre kvar än man tror. Banan gick alldeles förbi hotellet där vi bodde så det är ett härligt moraltest att springa förbi där man bor trots att det enda man vill är att sluta springa och gå och lägga
sig….
Vid runt 40 km var det en till vätskekontroll men där tänkte jag att nu får det räcka med vatten, dricka får jag göra i mål. Det var några 90-graders svängar mot slutet och jag hade siktet inställt på två personer: en kille runt 50 som var ordentligt hjulbent och som jag redan vid 20-22 km trodde skulle packa ihop och en kille som var från topp till tå klädd i 2XU-kompressionskläder med keps, solglasögon och lurar. Driven av att springa om åtminstone de två gjorde att jag mäktade med ett litet ryck sista kilometrarna före jag kom upp på Unter den Linden och kunde skymta Brandenburger Tor. Målområdet hade jag redan gått förbi dagen innan så jag visste att målet var strax bakom även om “strax bakom” inte är samma sak en sen fredagskväll som efter 41.5 km (läs: alltså relativt långt kvar även efter passagen genom Brandenburger Tor). Jag positionerade mig för att springa igenom i öppningen i mitten för att få rätt känsla och för att det var en del av målbilden där jag kunde se mig själv springa igenom. Precis efter passagen stannar killen framför mig, sträcker upp armarna i luften och ropar “Jaaaaaa!!!!” i en härlig övertygelse om att han gått i mål. Publiken manade på honom och han hade på riktigt missförstått att målet var ytterligare några hundra meter bort. Öka! Efter öppningen var det många läktare och mycket publik vilket skapade en härlig inramning till mållinjen.
Min klocka stannade på 3.18.55 och officiella tidtagningen visade 3.18.48. Bra tid, även om jag borde förbättrat mig med lika mycket som jag nu försämrade mig (gentemot stockholm, +3.41) med rätt förutsättningar.
Oteknisk klocka som gör jobbet som tidtagarur.
Lite på rutin drog jag upp och bak foten för att sträcka ut framsidan av låret men sånt kan man inte göra ostraffat efter 42 km. Det krampade till direkt på baksida lår så jag vacklade runt istället med promenad istället för stretching inne bakom målområdet. Det stod, satt och låg lyckliga löpare överallt och vi vallades runt till medalj, plasttäcke, goodie bag och klädombytet.
Efter en halv öl.
Skönt väder och skön stämning. Det bjöds på alkoholfri öl och jag tog mitt glas och ställde mig på en gräsplätt och bytte om före jag vacklade iväg mot återträff-platsen framför Reichstag.
Jag och mamma (och den svenska flagga som Fiona och Michael använde när de hejade.
Efter snack och fotografering gick vi (vacklade jag) till tunnelbanan, åkte till hotellet, duschade, bytte om och tog tunnelbanan tillbaka till Brandenburger Tor för att äta lunch. Där kom fortfarande löpare in på upploppet och även om jag var trött när jag var på exakt samma ställe så var de här personerna betydligt mer slitna och kämpade tappert på. Vi hejade på några och gick sen på en bistro och jag åt råbiff och drack öl. När vi kom ut igen långt senare åkte sopbilarna förbi och tog bort de sista spåren av marathon-loppet.
Mamma och jag vinkade auf wiedersehen till Fiona och Michael och åkte till hotellet där jag hämtade väskan för att sen åka till Stockholm via Köpenhamn för att sen strax efter ett-tiden på natten sjunka ner i sängen hemma.
Här finns de officiella bilderna från tävlingen.
För övrigt: upptäck Berlin! Stor och historisk stad men mycket att se. Vi hann bland annat med: Reichstag Kuppel (fantastisk byggnad), Alexanderplatz, Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie, Hackescher Markt. Överallt historia och kultur.