Ska man skriva en racereport måste man göra det så länge man fortfarande känner av loppet i benen, eller hur? Och isf är det hög tid att göra det nu för idag har det gått 10 dagar sedan jag sprang 66 km (?) och benen börjar kännas normala igen.
Notering angående längden på loppet: arrangörerna sa att det var 66 km långt men batteriet i min mobil tog slut och jag har ingen totaldistans. Ett varv ser ut att vara 20.5 km enligt det jag loggade. Hade blivit cirka 62 km isf.
Det var första gången jag sprang så långt (ultralångt) och längst tidigare var ett långpass på 45 km en söndagmorgon.
Hade en perfekt uppladdning sista dagarna. Dels på ”workcation” i Skåne så ganska fria dagar med familjen. Sprang kort på söndagen, fick massage på vaderna/benen måndag, simmade 2.5 km med Peter på tisdag och sprang en sväng med Annika på onsdagen. Sista nätterna sov jag ovanligt bra (90-95% enligt Sleep Cycle) och inga förkylningar eller andra åkommor.
En mindre utmaning var transporten från Kivik till Mölle men jag hade en bra plan: skjuts till Simrishamn, buss till Lund, tåg till Helsingborg och därifrån skjuts eller buss till Mölle. En nedriven elledning på järnvägen satte käppar i hjulet: vid Landskrona fick alla kliva av tåget och det blev 55 minuters väntan i regnet på ersättningsbussar. Kom med fjärde bussen och resan till Helsingborg tog 40-50 minuter. Ganska blöt och lätt uttråkad hann jag ändå med att luncha med Jocke i Helsingborg och en äggakaka på Hos Bo, en öl och sällskapet var perfekt uppladdning.
På väg till bussen köpte jag en ficklampa då jag fick höra att det blir mörkt före alla hunnit gå i mål. Totalt ovetandes om hur lång tid jag behövde tänkte jag safe:a och åtminstone skaffa en lampa om behov skulle uppstå. Även starten skulle ske i mörker (vid sju) men där kände jag mig ganska trygg med att det skulle gå att se tillräckligt mycket.
Efter Helsingborg åkte jag buss till Mölle och hann inte vara där mer än fem minuter förrän tävlingsvännerna Christian och Ulf (ny bekantskap) anlände i bil från Stockholm.
Efter några turer i bil kors och tvärs i Mölle hittade vi både nyckel, frukosthandlade och vårt boende på Kullastugorna. Vi åt pizza-middag på Krukmakeriet och snackade taktik och utrustning. Före läggning åkte vi till Andreas och kokade frukostägg.
Tidig läggning och materialgenomgång.
Laddade löparryggsäcken med två snickers och två flaskor, en med sportdryck och en med vatten. Några saltpåsar från McDonalds som Christian tyckte jag skulle äta, en i timmen var instruktionerna.
Började läsa Hans Holmérs bok om Palme-mordet och längtade till morgonen.
Lördag
Väckarklocka 5.45. Upp och hoppa, direkt in i löparkläderna. Fem grader och fuktig luft ute, sannolikt regn efter lunch och tilltagande. Geggigt och blött ute i markerna redan. Klädsel (och oavsett väder hade jag kört i detta): tunn långärmad craft-tröja, Haglöfs-jacka, tunna vantar och mössa, crafts vindskyddade kalsonger och houdinishorts, höga strumpor och Icebug Acceleritas OCR RBX på fötterna. Och fötterna rejält insmorda med vaselin.
Två ägg och en smörgås med smör till frukost. En kopp kaffe hos Andreas på vägen och sen var vi vid startområdet 6.45 ungefär.
Det var ett område för dropbag. Eftersom det var varvbana (tre varv) så kunde man lämna grejer och ombyten osv. Jag lämnade ficklampa, torra kläder att dra på efteråt och en kexchoklad i en hopknuten plastpåse. Tänk sop-påse. De flesta andra hade schyssta plastlådor, vattentäta förpackningar, väskor osv. Kände mig hyfsat amatörmässig…..
Runt startområdet letade jag efter Fredrik (som jag träffade två minuter före start) som skulle vara där som publik och stötte ihop med en Tom, Christians kompis. Vi tre sa att vi springer ihop första två varven, sen får dagsformen avgöra.
En minut till start. Christian borta. Helt borta, han var ju här nyss?! Mörkt ute, mycket löpare, ingen Christian. Startsignal. Startar Runkeeper och försöker ringa honom. Inget svar. Springer med Tom längst bak i startfältet. Det var en knapp kilometer på asfalt och sen börjar det gå uppför. Tänker att det där att resa långt för att springa tillsammans verkligen sket sig, vi tappade bort varandra före start redan :(.
Efter några hundra meter i första backen så står plötsligt Christian bredvid spåret. Ser oss, faller in i klungan. Han sprintade iväg i fältet när han märkte att han var ensam, sprang på tills han hittade en bra utsiktspunkt bredvid banan och väntade in oss. Smart.
Ok, då var vi tre och vi sprang på. Ganska mycket uppför men inte särskilt jobbigt första kilometrarna. Hade kollat banprofilen dagen innan och konstaterade att kulla-halvön är egentligen ganska liten bara några kilometer lång och väldigt brant åt alla håll. Men kom i nuläget inte ihåg särskilt mycket av banan. Två riktigt branta backar, mycket upp och ner och lite slätt runt vändningsområdet. Enda hållpunkterna jag räknade med att känna igen var Nimis och fyren.
Vi sprang på tillsammans några kilometer. Kändes jäkligt skönt att vara igång och att allt fortfarande kändes helt och fräscht i kroppen. Inget regn men ganska kallt ute. Perfekt väder. Blött på marken men skorna kändes bra.
Efter ganska mycket uppför blev det tydligt att det gick nedåt efter 6-7 km. Vi måste börja närma oss vatten och mycket riktigt – en svag doft av tång kunde skönjas. Efter en ganska brant och snabb löpning utför berget kommer man ut på en strand som består av stenar. Stora stenar och små stenar, mellan 2 dm och 2 meter i storlek och 20-30 meter brett mellan skogsbrynet/vassen och havet. Påminde mycket om ett parti jag upplevde tidigare i somras på Skärgårdsutmaningen i Söderhamn. Det var ett jobbigt parti då och gick trögt att ta sig fram över stenarna. I eftersnacket då fick jag tips från mer erfarna deltagare att man skulle hålla sig närmast vattnet där stenarna ”passade ihop” bättre och det var enklare att få bra flyt. Här i Kulla testade jag att dra mig utåt havet men tyckte inte det var någon skillnad. Istället försökte jag leta efter spår där jag hade stenar i samma höjd framför mig. Det jag märkte var att skorna greppade ovanligt bra. Kände mig trygg över stenarna och vågade gasa på lite även om det bara var snabb promenad och inte löpning.
Märkte att Christian och Tom inte hade samma tempo som mig utan tappade. Istället för att bromsa mig tänkte jag att det jämnar ut sig när vi kommer förbi den här passagen, de kommer ikapp om jag får ett litet försprång. Så… jag körde på. Gasade lite och gick ikapp flera andra löpare. Tyckte det var ett kul parti om än väldigt långt (var en kilometer ungefär). Hann tänka att om man faller här då kan det var klippt, så elaka är stenarna eller framförallt utrymmet mellan stenarna.
Men kom fram till Nimis efter ett tag. Äntligen, Lars Vilks bygge har jag velat se länge. Där började det gå uppåt också. Uppåt och UPPÅT! Det var händerna-i-marken-brant och efter ett tag hålla-i-rep-och-dra-sig-uppåt-brant. Ändå kände jag mig otroligt glad inombords. Vilket äventyr! I härlig miljö! En kropp som än så länge håller!
Sen var det långa partier löpning. Upp och ner hela tiden. Stigar, spår och klippartier. Mycket geggamojja och en del vattenpölar. Ibland kort upp och kort ner, ibland långt och segt upp och brant ner. Tog någon placering då och då och tappade någon då och då. Hade ingen aning om hur det gick och väntade hela tiden på att Christian och Tom skulle komma ikapp.
När jag efter 13-14 km in på loppet fortfarande inte blivit upphunnen av dem började jag skicka hälsningar till den lilla publik som fanns då och då: ”om du ser 99 så säg att jag sprang förbi här nu så han vet hur jag ligger till”. Tänkte att funkar det så funkar det, annars så funkar det inte.
Efter en passage av golfbana och något som jag tror var ett stort hotell öppnade det upp sig rejält och blev mer slätt än skog. Och där borta var plötsligt fyrtornet! Nu sprang jag helt utan GPS så jag hade egentligen dålig uppfattning om hur långt jag sprungit. Men visste att tornet låg ungefär 15 km in på banan. Skön känsla, då grejar jag nog första varvet i alla fall! Nästan euforiskt att komma fram till vätskekontrollen uppe vid fyren och fylla på flaskorna. Om varje flaska rymmer 0.5 liter hade jag nog druckit 0.7 totalt ungefär. Vilket kändes helt ok. Jag hade tagit en saltpåse efter 90 minuter men inte ätit något, det tänkte jag spara lite till.
Efter påfyllningen bar det av brant utför bland snår och stenar. Några partier där man var tvungen att hasa nedför och hålla sig i trädrötter och stenar och jag hann tänka att ”så bra kommer det nog inte kännas varv två och tre, kom ihåg att njut”.
Plötsligt är det någon framför mig som ropar ”HEJA PER”! Lätt grumlig i ögonen av blåst och svett så skymtar jag ändå plötsligt Fredrik i spåret framför mig. Fredrik! Vilken glädje att se någon jag känner plötsligt, det var ganska ensamt i skogen. En snabb kram och Fredrik ropar ”du ser stark ut och ligger bra till, tror du är 25:a typ”. Det känns som en konstig placering eftersom jag inte kan förhålla mig till den riktigt men är upplyft över mötet och tänker att jag hoppas det blev en bra bild, det hade blivit ett bra ögonblick att fånga.
Efter fyren är det mer öppna fält och är man positiv hade man kunnat tänka på dem som böljande men de kändes mer jobbiga och branta trots allt. Det blåste ganska mycket när det var så öppet också. Rent lokaliseringsmässigt kändes det som att man var på väg tillbaka in mot land igen och ja – efter en sväng så skymtar man plötsligt Mölle långt där borta. Wow – vilken kärlek jag kände till den lilla orten plötsligt. Det gick till och med att urskilja tälten i hamnen som hörde till Kullamannen. Dit ska jag!
Det var mycket nedför sista kilometrarna mot hamnen och även om det är en del riktigt elaka klippsprång (”trappsteg” uppåt 60-70 cm höga) så är det en del fin löpning. Sista kilometern är den första fast åt andra hållet och där började man också möta de andra löparna som var på väg ut från vändningen. Mycket highfive och hejjahejja på varandra där. Pepp!
Kom in till kontrollen och fyllde på flaskorna igen. Vetebulle, sockerkaka, makrill, buljong och bröd låg i lådor. Drack buljong, åt upp två bitar makrill och tog en bullbit i varje hand och sprang ut igen.
Bra känsla ut från området. Tänkte: bra, ett varv gjort, två kvar. Började bli lite tröttare men inte sliten. Fortfarande ingen Christian och Tom i sikte.
Ut på varv tre mötte jag de som var på väg in. Och där är de ju! Highfive och hejjahejja på Christian och Tom. De ser snabba ut och jag gissar 3-4 minuter bakom mig.
Jag kör på. Först platt en kilometer och sen uppför. Man känner igen sig lite varv två. Även om det är ljusare och lite glesare med löpare så det finns nya saker att upptäcka och jag hann fortfarande uppskatta naturen.
Har börjat känna igen en del löpare omkring mig. Några drar ifrån uppåt, några neråt – och tvärt om. Framförallt två killar och två tjejer håller samma tempo.
Och igen, plötslig doft av tång och brant nedförsbacke. Där kommer stenarna! Jag drar ifrån den här gången också och andra halvan av stranden ser jag de första löparna med röd nummerlapp. Vi som kör tre varv har gula, de som kör ett varv har röda. De startade 8.30 eller 8.45.
Passerar några såna och på väg förbi sjukvårdarna på stranden hinner jag kaxig säga ”hej” och ”vi ses nästa varv”. Nu efteråt tänker jag att så här långt kände jag mig nog ganska pigg iallafall.
Mellan Nimis och fyren är det fortsatt uppför och nedför. De löparna jag passerade på stranden kommer ikapp mig där det är trail.
I ett väldigt brant parti nedför där jag fortfarande vågar släppa på springer jag ikapp en stor grupp löpare med röda nummerlappar och där i kurvan efteråt står Ulf plötsligt! Ulf skulle springa ett varv. HEJA PER, SER STARK UT! Hinner höra att han gjort illa ryggen och kommer gå sista biten men han verkar väldigt glad ändå.
I ett parti längre fram där jag springer och pratar swimrun, triathlon och löpning med en ur damklassen och just säljer in Sydkusten-maraton så vänder sig en person i spåret om och det tar några sekunder innan jag känner igen Mattias. Som jag inte ens mindes skulle springa. Hinner uppfatta att han går pga magproblem men skulle springa ett varv.
Uppåt fyren på varv två börjar jag bli mosig. Sista kilometrarna har jag en rejäl utmaning med att hinna med en kvinnlig löpare. Efter fyren och vätskepåfyllningen hänger jag på ytterligare någon kilometer innan jag ser henne försvinna över kullarna på vad som ser ut som lätta steg i förhållande till mina som det känns nu ganska stela ben.
Under det här varvet har jag fortsatt ropa ut ”säg till nummer 99 att jag passerar här nu” och jag väntar hela tiden på att de ska komma ikapp bakom mig. Runt fyren är de många partier med grindar och de stängs av sig själva med en smäll när man passerar och det ljudet blir ett stressmoment. Om jag springer igenom en grind, slänger igen den och springer vidare och sen hör en smäll några sekunder bakom mig så vet jag exakt var nästa löpare är. Nästa grind halvannan kilometer senare, samma rutin och om smällen då är närmare så vet jag att jag tappar, dröjer det längre så har jag dragit ifrån. Inte för att det spelar någon roll egentligen men ändå otroligt störande att tappa fart mot någon annan.
Andra varvet har jag fortsatt ätit saltpåsar, två-tre stycken totalt, och avslutat min första snickers. Gott men aningens svårtuggad.
Jag skymtar Mölle igen och jag vet inte, det ser ut att ligga längre bort än vad det gjorde förra varvet jag var här.
De höga klippavsatserna har också blivit mycket högre. Det stramar emot rejält att bara kliva nedför så jag håller emot i stenar, rötter eller räcken där det finns.
Upp på rakan mot Mölle möter jag flera löpare men färre än förra varvningen. Det är glesare nu. Den här gången klockar jag mig när jag passerar början på mötessträckan. Tänker att jag måste mäta upp hur långt bakom Christian och Tom är när vi möts.
Annars var det mycket fler löpare ute andra varvet. Märktes att den andra klassen startade samtidigt och det var många jag passerade. Bra för självförtroendet med vetskapen om att jag kör tre varv, de kör ett, men samtidigt imponerad över att så många kämpar på under de här förutsättningarna.
Och vädret ja. Mot slutet av andra varvet börjar det duggregna. Det blåser mer också. Jag är väldigt nöjd med utrustningen så här långt. Mössan och vantarna tog jag av redan första varvet, de ligger i ryggsäcken. Ryggsäcken (som jag bara använt tio km före loppet) sitter bättre än premiärturen. Jackan älskar jag, den funkar som ett skal och det enda jag justerar är dragkedjan i halsen upp och ner beroende på väder, vind och temperatur. Strumporna sitter bra och skorna greppar grymt bra. Liiiite grus i skorna som stör och jag tänker att jag borde peta ut det vid varvningen.
Varvningen ja, jag hade en plan: fixa skorna så det inte är något grus kvar, hämta kexchokladen och ficklampan och ät så mycket du hinner. Men, planer är till för att ändras. Istället: jag tömde inte skorna på grus, kändes för jobbigt att böja sig ned och börja knyta osv. Angående ficklampan: äh alltså, nej det känns bra nu. Även om jag tappar 30 minuter på sista varvet kommer jag med råge hinna gå i mål före mörkret. Även om jag tappar en timme. Och tappar jag ännu mer så har jag andra problem. Fuck ficklampan. Och kexchokladen. Naeh, alltså jag gillar ju inte ens tanken på kexchoklad nu. Den kommer vara mycket godare efteråt.
Istället så fyllde jag bara på magen med makrill och buljon, flaskorna med vatten och sportdryck och händerna med bullar.
Och sen.
Ut igen, varv tre.
Nu blir det spännande: antingen träffar jag Christian och Mats och då vet jag om de tagit in eller tappat på mig. Eller så träffar jag dem inte och då har de tappat mycket på mig ELLER så har de kommit in just bakom mig när jag sprang ut ur varvningsområdet. För just där fanns det 10-20 meter där sikten skymdes av tältväggar.
Min känsla inför att bli upphunnen: jag kommer inte orka hänga på. Jag orkar inte öka tempot någonting längre.
Och efter en kvart ungefär så passerade jag den punkten där löparna möter varandra för första/sista gången. Ingen Christian och Mats, alltså är de strax bakom mig (tält-skymda) eller så är de längre bakom mig (jag har dragit ifrån och de har tappat).
Ändå och oavsett: planen nu: spring på. Ett varv kvar. Rejält jobbigt och ben som börjar stumna men målet inom räckhåll. Bara ett varv till av en bana jag redan sprungit två varv i.
Och nu när man börjar bli rejält trött i benen, hur känns det då? För min både uppför och nedför: mycket jobbigt att springa uppför. Räcker med en liten stigning för att man antingen känner sig som Manne som springer och springer men inte kommer någonstans eller man börjar gå. Tanken på att springa graciöst och fort uppför lockar men är omöjligt att utföra. Nedför: istället för att släppa på och få njuta av lättare löpning nedför så hugger det till framsida lår varje fotisättning och jag vågar inte släppa på, helt utan känsla för vad benen egentligen orkar med. Jag litar inte på att benen bär mig och det blir väldigt försiktigt istället.
Och här någonstans, nere på stenarna mot Nimis på sista varvet börjar jag faktiskt bli osäker på vad som faktiskt händer. Det har gått tio dagar och jag vet inte vad som skedde när. Partiet med stenarna gick bra. En annan kvinna som löpte om mig på sluttningen mot stranden går jag om halvvägs igenom stenarna. Bara för att några sekunder senare bli omsprungen av en kille som ser otroligt snabb och graciös ut. Jag försöker peppa honom (och indirekt mig själv) genom att säga ”du ser så sjukt start och snabb ut” och samtidigt ge honom en lätt dunk i ryggen. Men jäkligt dumt gjort Per, jäkligt dumt. Min dåliga kroppskontroll i det här läget gör mina rörelser klumpiga så det blir en rejäl dask i hans rygg. Och såklart är han oförberedd på att en medlöpare ska ge en ryggdunk så han halkar till och får ta emot sig med händerna på stenarna. “Fan, shit, förlåt” hinner jag säga innan han är uppe och förbi. Puh, ingen skada skedd.
Och när jag passerar sjukvårdarna utropar jag – mindre kaxigt den här gången – “tack och hej, nu ses vi inte här mer bra jobbat”
Efter den branta uppstigningen vi Nimis – som verkligen är obegripligt brant och lång tredje varvet – är det mer stigar uppför och nedför. Kvinnan jag sprang om på stenarna kommer ikapp mig efter ett tag och jag har ingenting att sätta emot och ingen möjlighet att haka på.
Håller utkik efter landmärken jag minns från första varven. Högsta punkten (där hjärtstartare fanns utplacerad), några ställen med fin utskikt, ett ställe i bokskogen där man springer nedför några trappor där jag vrickade foten andra varvet osv. Allt det och mycket mer blir viktiga delmål. Och delmål är verkligen hela grejen nu. Uppför den backen. Dit, bortom kröken. Bort till det trädet. Uppför den stenen. Osv. Små, små mål.
Uppför går det långsamt och trögt. Nedför går det långsamt och trögt.
Jag äter saltpåsarna då och då. Jag äter en tugga snickers då och då. Jag suger i mig sportdryck och vatten som om det vore nappflaskor.
Jag längtar hem och jag längtar i mål. Det är fan inte kul med långlopp. Maraton. Det är lagom. Alltså vad tänker jag, vad har det blivit av mig. Maraton, lagom. Maraton är skitlångt. Det här däremot, dum jäkla idé.
Och så vidare. Mycket negativa tankar som varvas med övertalning av mig själv om att varje steg är ett steg närmare mål och att väl där så har jag sprungit klart för lång tid framåt.
Och apropå tid. Försöker räkna lite. Mitt enda hjälpmedel är en Casio digitalklocka. Jag vet inte hur långt jag sprungit men vet att jag körde första varvet på 2.37 någonting och andra på ungefär samma. Åtta timmar är inom räckhåll. Men osannolikt. Och ju längre jag kommer på varv tre ju tydligare blir det att åtta timmar hade gått om jag orkat och varit uthållig nog men idag – inte en chans.
När jag ser publik så frågar jag ”är fyren här snart” och första gången jag frågar är svaret nedslående: ”Nej, vet inte. Alltså fyren, det är långt borta, jag vet inte ens hur långt.”. Det är inte det man vill höra när man trodde/hoppades/önskade att fyren skulle dyka upp bakom nästa krök. Men innerst inne så vet jag nog att jag måste upp förbi högsta punkten, upp förbi utsikten, förbi trapporna, förbi ravinen osv…..
Och det är ensamt varv tre. Inga löpare som kör ett varv är kvar i spåren och de som kör tre varv är framför eller bakom. Då och då blir jag upphunnen av någon. Springer inte ikapp någon längre.
Före fyren någonstans stannar jag i en nedförsbacke. Känns som skorna blivit för stora och jag halkar runt. När det går nedför slår tårna i fram i skona. Böjer mig ned, gör ont i benen. Knyter om högerskon med darriga fingrar. Ser löpare bakom mig och stapplar vidare. Nästa nedförsbacke – stannar och knyter vänsterskon. Löparen bakom kommer ikapp, vi peppar varandra, jag försöker hänga på men inte. en. chans.
Nu är det bara ta sig i mål som gäller.
Så småningom kommer golvbanan och hotellet(?). Blir framhejjad av några killar som jag sen träffar igen några kilometer från mål där de står och hejjar igen och det var mycket glädjande.
Efter hotellet trodde jag fyren skulle komma men icke – mer backar upp och ner, mer grindar, mer stenar. Lustigt hur lite man ändå minns av vägen.
Och nu regnar det också. Mycket. Älskar jackan som sagt och skorna funkar också bra, men fötterna börjar göra ont och benen är stumma.
Så kommer äntligen fyren. Fyller på lite sportdryck men skippar vattnet – nu gäller det att bita ihop. Gör inget om jag går tomt i flaskorna sista biten, inte släpa med för mycket i onödan!
Letar kort efter en kossa att hoppa över: Oatly skulle ha en tävling med ko att hoppa över. Instruktionen var ”vid fyren har vi en ko, hoppa över den och få en tshirt. det låter konstigt nu men du kommer förstå vad vi menar när du ser den.”. Men jag. ser. ingen. jäkla. ko.
Hursomhelst, vill inte ha en tshirt men tycker det vore kul att ändå vara tillräckligt medveten och klar i huvudet för att fixa det.
Framåt, mot mål.
Fler kullar, fler grindar. Mycket regn och det börjar bli kallt om fingrarna.
Efter ett tag: Mölle! Långt borta men ändå, där är det. Nu har jag nog sprungit 60 kilometer (om loppet ska vara 66 km) och har jag kommit så här långt så ska det gå.
Nu är de höga trappavsatserna verkligen groteskt höga. Det hugger till varje gång jag landar efter ett sånt kliv och även armar och rygg lider när jag försöker ta emot mig för att inte trilla ihop. Halvvägs ner mot havsnivå möter jag de två killarna igen som jag mötte vid hotellet och det är ungefär den sista pepp jag behöver för att palla hela vägen.
Bakom mig ser jag några löpare som närmar sig och det är än så länge såna med röda nummerlappar. Eller nej, inte röda förresten. Det som hände sista varvet är att ytterligare en klass har startat. Kortare lopp, 12 km? Och de var sjukt snabba löpare. Som galloperande hästar kommer de ikapp i början. Sen blir det glesare och glesare och nu, med 2-3 kilometer kvar så har jag några som jagar mig.
Reptilhjärnan, vinnarskallen och överlevnadsinstikterna kickar igång. Och jag ökar farten! När det är platt – först grus sedan asfal – och målet skymtas långt långt borta så är hemlängtan och vetskapen om att “där borta vid tälten kan jag sluta springa” inspiration nog för att vrida ut det sista ur kroppen.
Längst ut i ögonvrån skymtar jag Andreas som sitter i sin bil. Han känner igen mig, jag honom, och gläds åt att vad som än händer när jag går i mål så är det någon jag känner som vet var jag är….
Löparna bakom kommer närmare och närmare men ICKE att de ska ikapp. Tvåhundra meter kvar, en väldigt lång bukt…. Hundra meter kvar. Femtio meter kvar. Man kan läsa MÅL-skylten och med 20 meter kvar kan man se skylten med ”VARVNING” och det var skönt att kunna läsa den och veta att jag kan hålla höger i målfållan nu, inte vänster för varvning. Tio meter kvar, sträck på ryggen. 5 4 3 2 1 Mål Framme! Äh, springer två meter till över linjen sen är det stopp.
Så. Jäkla. Skönt.
Går runt i ösregnet, njuter, pustar ut. Fiskar med blöta kalla fingrar fram mobilen för att stoppa loggningen och ser att batteriet är slut. Fan, ville ju ta en målbild och skicka hem.
Tar en kopp buljong. Pratar med en funktionär som tar en bild på mig med sin kamera och skickar till mig. Utstrålar inte direkt den sköna känsla av målgång som jag ville fånga, ser mest ut och känner mig mest trött och frusen.
Hämtar min sop-påse med ombyte och går in i tältet. Dyngblöt men nöjd.
Och den här känslan av att försöka byta blöta svettiga kläder till något torrt är verkligen speciell. Det är imponerande/skrämmande/läskigt hur nedbruten kroppen är efter detta. Att stå på ett ben, försöka nå fötterna eller balansera är löjligt svårt. Men på något sätt går det.
Ser damernas prisutdelning och ser att nummer två och tre har jag haft bredvid mig delar av loppet och pratat med.
Ser på resultattavlan att jag gick i mål på plats 24 på 8.09.05. En arbetsdag i löpspåret. Dagen efter i slutgiltiga resultatlistan är jag på plats 23. Och med det är jag sjukt nöjd.
Christian kommer i mål en halvtimme efter mig (efter skobyten och andra tidskrävande stopp) och Tom kort därefter. De hade fått en del av de hälsningarna jag skickade till publiken vi sprang förbi . Med de rapporterna hade de koll på hur långt framför jag var men luckan blev för stor för att de skulle hinna i kapp på grund av deras långa stopp.
Sen bil hem till Andreas med familj, dusch, bubbel och eftersnack och sen stapplar vi iväg till Grand och äter finmiddag.
Tidig läggning. Helt slut, helt lycklig.
Hur kroppen mådde dagen efter? Otroligt stela ben. Aldrig haft så ont efter ett lopp tidigare och igår (tisdag) kände jag fortfarande av loppet.
Men ändå, värt det. Bra utmaning, fint lopp.
Söndag förmiddag åkte vi hemåt efter frukost. Jag hoppade av i Markaryd och väntade in familjen som 90 minuter senare passerade från Kivik och vi bilade hem tillsammans.
En kanonhelg med ett utmanande lopp, hann umgås med nya och gamla vänner och se en ny del av Sverige. Extra tack till medlöparna, Fredrik som hejjade på, Andreas med familj som hjälpte till och släppte in oss, Jocke för sällskapet dagen innan och alla Möllebor och arrangörer och funktionärer. Det här tar vi med oss framåt i livet!
Tags: kullamannen, löpning, ultra