Det började ju med det här med att välja löpskor och det missnöje jag kände över alla alternativ. Löpskosortimentet idag är hitech på ett väldigt marknadsfört sätt och trots att jag alltid köpt noga utvalt har jag ändå fått problem med leder och benhinnor. Kort sagt: jag litar inte på skotillverkarna.
Nu har jag för första gången börjat läsa om löpning. Det borde jag gjort tidigare.
För min del finns det två alternativ (Matrix-style!): the red pill or the blue pill.
The blue pill är att fortsätta som tidigare: köpa en noggrant utprovad sko med rejäl dämpning, stöd för hålfoten, stabila sidor, spejsigt namn och hoppas det blir bra.
Eller the red pill: inse att den moderna löpskon är en del av en industri som skapat ett behov av avancerade skor som vi egentligen inte behöver: några miljoner års evolution har gett oss tillräckligt bra fötter och hittills har ingen sko lyckats bättre och överträffat den mänskliga fotens egenskaper.
Den dämpning som Nike började med när de uppfann löpskorna på sjuttiotalet var ett nytt påfund och revolutionerande. Men – och stort men – ingenting som människan saknat eller behövde (“the Nike Scam“). Däremot gick det att sälja mycket skor på det och därmed tjäna mycket pengar. En industri föddes.
Med den dämpade sulan började vi också springa annorlunda och landa på hälen. Hälen – stum, stel och onaturlig att landa på – istället för mitten eller främre delen av foten som fungerat utmärkt i alla tider. När användarna fick problem med kroppen med det nya löpsteget kontrade skotillverkarna med bättre dämpning = ännu mjukare häl-landning – och så vidare, och därmed var spiralen igångsatt.
Så vägen framåt – Red Pill: om mina skor tidigare fyllt tre funktioner: skydda mot underlaget, dämpa smällen i steget och vara snygga så kommer jag nu prova gå ner till en eller två funktioner: skydda mig mot underlaget och se ok ut. Dämpningen får foten själv ta hand om så som den gjort tidigare och så som den gör för resten av jordens levande varelser. Kort sagt barfota men med lite skydd mot underlaget.
För det här behövde jag alltså nya skor, lära om steget, träna upp nya muskler.
Från och med nyligen springer jag i Vivo Neo. Tre millimeter odämpad sula under hela foten (ingen klack – lika tjock under hela foten, inget stöd för mellanfoten), flexibla och lätta.
Har kört några försiktiga rundor redan. Hur det känns? Inte bra: haft träningsvärk, svårt springa avslappnat, sprungit långsamt plus att jag måste tänka mycket på hur jag gör något som jag tidigare kunde utan att tänka.
Återkommer om detta.
Ett fåtal av hundratalet webbsidor och bloggar jag läst finns taggade på pinboard.
