Förberedelserna inför mitt första triathlon kunde börjat bättre. Mycket bättre. Samma cykel jag tänkte använda på söndagen använde jag som vanligt när jag cyklade till jobbet på måndag morgon. Då märkte jag att det rasslade lite konstigt om kedjan då och då. Speciellt när jag tog i vid start eller uppförsbackar.
Måndag eftermiddag hem blev det ännu värre, tisdag olidligt.
Pga missförstånd och tidsbrist hade jag fortfarande – fredag kväll – en cykel som inte fungerade. På chans satte jag cykeln på dragkroken på bilen och åkte lördag morgon till Pedalogerna. Jag frågade inte ens vad de kostade utan bara hoppades att det skulle hinna laga. De var hur som helst kolugna “javisst, det fixar vi, inga problem, vi får se vad som måste bytas” och så vidare. Däremot konstaterades att kassett, kedja och säkert lite annat var rejält slitet. Och det är inte konstigt: jag har kört året runt i många år och det enda som servats ordentligt är bromsklossar, wire och nya hjul. Det blir ändring på det nu, nu ska jag ta bättre hand om hojen, lovar. För 1300 kr (nästan tusenlappen billigare än vad en annan cykelaffär ville ha) hämtade jag ut en felfri cykel lördag eftermiddag klockan 14.30.
Annars kändes allt bra. Jag var frisk, hade hållit igång lite under sommaren och kört tre stycken simpass (totalt, inte i veckan). All statistik finns på Runkeeper som vanligt.
Söndag morgon vid sjutiden cyklade jag bort mot Kungsklippan för att möta upp Peter Frey och hämta väskan jag lämnade där dagen innan. Vilken känsla att cykla på en hel cykel och utan stänkskärmar och tungt lås. Fint väder, ingen trafik och fågelkvitter. En sån här dag MÅSTE allt bara stämma.
Vi var tidigt i startområdet Peter och jag. Perfekt tajming för att snabbt gå igenom cykelkontrollen (bromsar) och välja plats i växlingsområdet. Och jag tror knappast det rådde någon tvekan om att vi var amatörer då vi varken visste vilken plats vi skulle välja (fritt fram att välja ur rätt startgrupp) eller hur man skulle hänga upp cykeln (med styret mot sig). Sen gick vi och tittade på starten där första startgrupperna redan var på väg.
9.10 gick starten för 1500 meter simning och vi hoppade i vattnet 5-10 minuter före dess. Jag – som tränade simning tills jag var 16 år och därmed tänkte att jag iallafall kan crawla hela vägen (och dessutom med tre simpass i ryggen) lade mig strax höger om mitten. På mig hade jag en 15 år gammal windsurfvåtdräkt. Förstärkta knän och armbågar, avsedd för windsurfing i kallt vatten. Därför både tjockare än “riktiga” simvåtdräkter och framförallt utrustad med en högre krage – något som skapade två djupa skavsår i nacken. Men simningen gick bra. Det var varmt i vattnet, vindstilla och utan vågor och ganska klart vatten. Lite trängsel i början men sen en dryg halvtimmes crawlande. Några gånger kom en stark smak av olja i vattnet och på tillbakavägen efter rundningen blev det lite guppigare, troligtvis för att de små vågor som fanns studsade ut från kajen och förstärktes.
Lite grumlig i balansen klev jag upp på bryggan utanför stadshuset utan att veta hur det hade gått men ändå med en känsla av att jag borde vara bland den första tredjedelen i startgruppen. Det gick fort att byta om men jag drog på mig iphone, knappade in koden, startade runkeeper, startade tidtagningen osv. Inte optimalt men jag hade ingen klocka och ville logga hur jag cyklade. Sen tog jag cykelskorna i handen och sprang iväg ut mot cykelbanan. Utan skor sprang jag om flera som sprang i skor och det var ungefär 300 meters löpning så det lönades sig. Väl ute drog jag snabbt på mig skorna och klev upp och cyklade i väg. De riktigt rutinerade satte fast skorna på tramporna och knäppte skorna i farten, där är jag inte ännu.
Det var kul att cykla och rådet jag fått innan var att “bomba på” i utförsbackarna och det försökte jag göra men van av pendlingen försökte jag också dra på lite uppför. Det tog jag många placeringar på men jag vet inte om det var bra sett till totalen. Banan var bra med mycket platt, några kurviga partier och några rejält backiga (Västerbron). Tre varv runt Riddarfjärden. Jag tog lite placeringar och förlorade lite placeringar. Eftersom alla körde samma bana men olika starttider var det omöjligt att veta hur det gick. Jag var den enda som hade barnstolsfäste på cykeln men jag såg fler med rakt styre och några med grovt mönstrade mountainbikedäck. De riktigt snabba hade tempo- eller triathloncyklar och man kunde höra de väsande ljudet från hjulen några sekunder före de blåste om. Cykling var min sämsta gren, blir till att jobba mer till nästa år. Och mer till nästa år: större vattenflaska. Nu använde jag dotterns halvlitersflaska och den tog slut fort och på tredje varvet (av tre) hade jag inget att dricka längre.
Sista varvet höll man till höger och körde fram till växlingsområdet igen. Strax före jag kom fram lossade jag skorna och drog ut fötterna (och lät skorna sitta kvar på pedalerna). Dags att börja springa!
Det var faktiskt första gången någonsin jag sprang efter så lång och hård cykling (40 km). Men med cykeln i hand, lite trängsel och lite allmän förvirring blev det ganska lugnt vid växlingen och det gällde att hitta fram till samma ställe där jag hade väskan. Den lilla löpturen funkade ganska bra för att mjuka upp benen och förbereda för vad som komma skulle: 10 km löpning. Medan jag joggade fram med cykeln i hand började jag mecka med Runkeeper för att spara undan cyklingen och sätta igång loggningen av löpningen. Igen – väldigt onödigt egentligen men det viktiga var inte en bra tid utan en lyckad premiär.
Cykeln på plats, av med hjälmen, på med löpskorna och på med telefonen på armfästet. Sen börja springa ut! 10 km löpning börjar nu!
Löpningen kändes klart bättre än jag räknat med och jag tog det lugnt 4-500 meter men började sen öka farten. Banan gick förbi Stadshuset sen runt tre varv i gamla stan. En del av löpbanan hade man dessutom sett från cykelbanan så jag visste hur den skulle passera iallafall. Efter några kilometer kom man uppför Slottsbacken och där var det tydligt skyltat “Om du kör olympiskt ska du gå i mål fjärde gången du ser den här skylten”. “Perfekt, nu kör vi” tänkte jag!
Utmed hela cyklingen hade jag haft utkik efter mamma som lovat att hon skulle heja på mig. Utan att veta hur banan såg ut föreslog jag cyklingsvändningen vid Norr Mälarstrand men där hade jag inte sett henne. Inte heller någon annanstans utmed banan. Men plötsligt – i Slottsbacken – ser jag att där står hon ju! Jag ser henne samtidigt som jag springer förbi och skriker “mamma……MAmma……MAMMMMAAAAAAA!!!!” men ingen reaktion. Skit också, för mycket ljud… Men så här: om någon kommer och hejar på mig på ett lopp då ska denne få uppmärksamhet, så är det bara. Alltså vänder jag om. Trots att jag passerat framåt 7-8 meter stannar jag och vänder tillbaka och springer fram. “Hej hej, kram kram, tack för att du hejar” och sen vidare.
Sen var det bara springa ett varv. Lite före vätskekontrollen kände jag igen mig… sådär, det borde vara första varvet, två till… På löpningen tog jag placeringar. För varje som sprang om mig sprang jag om 25. Ganska jobbig bana dock, lömska uppförsbackar, tvära vändningar och kullersten. Men som jag brukar tänka: det som är jobbigt för mig är lika jobbigt för de andra. Varje gång jag passerade vätskekontrollen stannade jag och drack en mugg. Tyvärr, jag måste träna på det. Med bättre vätska under cyklingen hade jag kunnat springa bättre men pga värmen och ansträngningen tror jag att jag behövde dricka mycket. Sista varvet passerade jag utan att dricka något. Som under marathon försökte jag tänka på steget och att få ut energi av löpningen.
De dåliga tankarna kommer ofta när man blir trött och när jag blev trött började jag tänka på tidigare delar av loppet. En grej som malde i mig var att “shit, de har nog inte reggat min start”. Anledningen var att man oftast måste passera en startlinje eller liknande för att chippet ska registrera när man startar. I triathlon – där man startar i vattnet – visste jag inte hur man gjorde, men när vi skulle hoppa i vattnet var vi lite sena och lyfte på en avspärrning, klev direkt ut på bryggan och hoppade i. Ouch, tänk om vi därmed missade registreringen som troligtvis var i fållans mynning där man skulle passerat… Senare visade det sig att registreringen nog var efter där vi klivit in i fållan trots allt och att det inte var något problem med tidtagningen. Men ändå, typiskt den sortens tankar som dyker upp med tröttheten.
Jag hade ingen vidare koll på tid eller fart för det var svårt att kolla på klockan i trängseln och i solljuset men jag hoppades att det skulle vara närmre 4 än 5 minuter per kilometer. Så där lagom trött men fortfarande med ork fick jag äntligen komma uppför Slottsbacken och välja vänsterspåret och gå i mål. Känslan!! Piggare än efter marathon nu senast men ändå behagligt trött. Stod länge i målområdet och njöt av stunden. Såg tävlande som gick i mål efter mig och tävlande som på andra sidan avspärrningen fortfarande var ute på sina löprundor.
Tiden borde varit under 2.45 insåg jag men jag hade svårt att tro på det. Utan att veta var allt mellan 2.5 och 3 timmar ändå en drömtid för en premiär för mig.
Efter målfållan träffade jag mamma igen, pratade, kramades och fotograferades.
Sluttiden 2.37.48 fördelat enligt:
Simma 00:28:49
Övergång 1 00:04:42
Cykla 01:17:14
Övergång 2 00:03:42
Springa 00:43:23
eller ännu mer detaljerat:
Slutat simma 00:28:49 28:49
Börjat cykla 00:33:30 04:41
Slutat cykla 01:50:44 01:17:14
Börjat springa 01:54:25 03:41
Löpvarv 1 02:04:31 10:06
Löpvarv 2 02:15:35 11:04
Löpvarv 3 02:26:43 11:08
Mål 02:37:48 11:05
(simning: 1.5 km, cykling 40 km, löpning 10 km)
Till nästa år måste jag alltså växla (enkelt) och cykla betydligt snabbare (svårare). För det blir ett lopp nästa år också. Det här var kul och gav mersmak.
Lite att tänka på tills dess:
– häng cykeln så nära “bike out” som möjligt, åtminstone om “bike in” är åt samma håll
– Större vattenflaska
– snabbare byten.
– bestäm tydligare var min publik ska stå
– klocka – jag behöver verkligen en klocka
– serva cykeln i god tid före loppet
Här finns arrangörernas officiella bilder på mig från loppet.
Nu laddar jag för Berlin Marathon 29 september. Förkyld och med skadad fot går uppladdningen sådär. Den skadade foten troligtvis pga att jag chockade fötterna med att använda några kängor jag inte haft på länge och gick runt med mycket två dagar i sträck. Är det för att jag närmar mig de 40 som jag blivit så ömtålig..?
