Det här är mitt bidrag till Mattias Boströms initiativ till en SSWC-bok. Det blev ett helt nytt inlägg baserat på tankarna i några tidigare inlägg från 2009-2010.
Nyårslöften tycker jag är en dålig metod för att skapa förändring. Hellre små ändringar i rätt riktning för att uppnå resultat än ett stort tungt löfte om förbättring. Men i år gjorde jag ändå ett och tog tag i vad jag faktiskt ändå medvetet eller omedvetet gjort tidigare. Mitt löfte handlade om att bli bättre på att spara “mitt meta-jag”. Alltså spara undan information om livet, vad jag gör och mina intryck. Som en dagbok fast mer strukturerat och bara i bra verktyg som gör det enkelt och praktiskt och som sen kan tillföra något, alltså göra mig klokare eller kunnigare.
Helt enkelt: du sparar din meta-information på en webbtjänst där den lagras, bearbetas och presenteras. Genom det får du översikt, statistik, historik och feedback som leder till bättre beslut och intressant information. Du kan — om du vill — dela information och följa personer du känner eller tycker verkar intressanta. Tillsammans leder allt det här till roliga insikter och mycket bättre kunskap om dig själv.
Och det finns hur många tjänster som helst att sätta igång med, till exempel aNobii för böcker, Runkeeper för löpning och cykling, IMDb för filmer och TV-serier, Corkd för viner, Dopplr för resor, Sleep Cycle för sömn, Last.fm för musik eller Daytum för att räkna eller hålla reda på just vad som helst. Mer hardcore? 23andMe för gener och anlag.
Mer och bättre data leder till bättre analyser och bättre förslag så ju tidigare man kommer igång desto mer underlag kan samlas in och desto bättre blir analysen.
Att låta allt det man gör förbättra eller på något sätt bidra i framtiden är en schysst princip. Som Kal Ström så bra uttryckte det i en Jaiku-kommentar: Ingenting är värt att göra om det inte lämnar metadata efter sig.
Hur det går med nyårslöftet? Som jag trodde: små steg är bäst.
