Nu har det gått några månader sedan jag sprang New York City Marathon och det är på tiden jag berättar vilken underbar upplevelse det var. Mitt tredje marathon, sämst tid men största minnet.
NYC Marathon har ungefär 42-44.000 deltagare och det fylls på fort. Om du bor utomlands finns det några olika sätt att komma med.
1. Kvala in (snabbare än 2.55 om du är man 18-39 och 3.10 om du är kvinna.).
2. Anmäl dig som “välgörenhetslöpare”. Förutsätter att du donerar pengar till välgörande ändamål och ordnar sponsorer.
3. Köper resa via ackrediterad resebyrå, till exempel Springtime. Uppstyrd resa, ganska dyrt men praktiskt.
4. Lotteri. Anmäl dig i lotteriet. Fjärde året på raken du är med är du garanterad plats. Kostar $11 att vara med och ytterligare $265 om du vinner och får en plats. Men gör inte som jag: glömde anmäla mig tredje året och fick börja om (sen vann jag året därpå). Anmälan i drygt en vecka till – skynda skynda!
Från Stockholm Marathon i slutet på maj sprang jag totalt 20 pass. Största delen av träningen blev cykelpendling (14 km enkel resa) till och från jobbet tre-fem dagar i veckan fram till början av oktober. Oerhört effektivt och tidseffektivt också.
Vi hyrde en lägenhet på 32:a gatan via Homeaway.com. Känns riskablare än att boka hotell eftersom sajten bara förmedlar kontakten – det ekonomiska och själva bokningen görs med privatpersonen bakom. Andras bedömning och känslan av mailkonversationen under bokningen fick avgöra. En annan bokning gav tydliga “ugglor-i-mossen-vibbar”.
NY-marathonhelgen är speciell för ett event med över 40.000 löpare märks även i en stor stad (alltså inte bara själva loppet utan att det är något på gång i stan). 2009 sammanföll det samtidigt med Halloween vilket i sig är en stor grej.
Eftersom starten är på Staten Island söder om Manhattan är det tidig uppstigning som gäller. Jag tog tunnelbanan från Grand Central Station vid femtiden på morgonen och redan på gatan mötte jag hemvändare som gick runt efter hårt halloween-festande med smink, hår och utklädningskläder på sniskan. Att tränga sig fram mellan 3-400 utklädda människor som väntar på första morgontågen bort från New York uppblandat med enstaka löpare är också en syn som jag aldrig kommer glömma (tyvärr blev det inga bilder).
Alla löpare seedas till rätt startplats. Tyvärr hade min anmälningstid för marathon registrerats som en tid för halvmarathon vilket placerade mig i sista startfältet (av tre + elit) i sista startgrupp. Alltså med ungefär 42.000 löpare framför mig och några hundra bakom. Bredvid mig stor folk med gåstavar och magväskor, inte riktigt vad jag kunde identifiera mig med.
Vanligaste frågan: Är det på Manhattan då eller? Ja, målet är på Manhattan men 42 km är långt, till och med för en stor stad som New York. Starten är nere på Staten Island och sen springer man genom Brooklyn, Queens, Bronx och sen är målgången i Central Park på Manhattan. Det är en ganska flack bana jämfört med Stockholm men några långa höga broar och en lång avslutning när man springer söderut på Manhattan som stiger i 4-5 km.
Här är hela banan filmad:
Breda gator, många filer första milen. Mycket folk överallt. Poliser, barn, vuxna, funktionärer – alla glada, vinkar, hejar och hi-fivar. De olika stadsdelarna har väldigt olika invånare och det märks tydligt när man passerar. Inte riktigt samma drag i Williamsburg som i Bronx eller Manhattan.
Att komma i nedförsbacken nedför en bro (Willis Avenue Bridge) och springa in i Bronx till ljudet av Empire State of Mind på ashög volym, se en gospelkör till höger och Manhattan till vänster efter att i sju spikraka km sprungit uppför First Avenue på Manhattan och känna att man fortfarande håller ihop var en underbar känsla, oförglömlig.
Väldigt många löpare springer för något ändamål. Till exempel “for the memory of my father Joe”, “for the fight against cancer”, “for my siblings leukemia” osv. Det gör på något sätt loppet till en viktig symbol. Personer anstränger sig, pressar sig och kämpar men gör det för att uppmärksamma, stödja eller med någon i åtanke.
Utsikten! Du ser mer av omgivningen när du är mitt i gatan än på en trottoar. Byggnader, människor, skyltar och människor. Det är en otroligt intensiv omgivning att smälta. Även om tunnelseendet blir tydligare och tydligare utmed loppet så är det väldigt mycket att ta in så en stor del av utmattningen efteråt kommer från det huvudet matats med.
Det är en lång uppförsbacke med ganska svag lutning utmed Central Park när man kommer norrifrån men det är rejält mycket folk och lite upploppskänsla eftersom man vet att man är nära målet. Men det är en stoooor park! När man väl svänger in i parken är det fortfarande några km kvar och skogen är så tät att man emellanåt inte ser en skymt av höghusen runt omkring. Orkar man så är det en underbar sträcka. Fortfarande mycket publik som hejar och har man mer kraft kvar än sin omgivning kan man kapa många sköna placeringar, det är många som är trötta.
Dagen före loppet gick vi igenom målområdet så jag visste hur det såg ut och kände igen mig när vi kom närmre. Och det var en otroligt skön känsla att känna igen sig och veta att nu är det nära. Stegen blir lätta, krafter finns det gott om och det går att njuta. Nästan euforiska känslor när man kommer ur sista rakan och ser målet framför sig. Det är uppförsbacke sista hundra metrarna också men med en läktare på varje sida, musik och speaker så är det bara damma på så mycket man orkar och det som snurrade i huvudet var “jag klarade det!”.
Gick i mål på 3.40 på plats 7837 (av alla löpare), 6618 (av män) och 1277 (i åldersklassen). 43.660 gick i mål av 44.177 startande. Enligt New York Times hamnade jag på plats 7779.
Vill du göra som jag så anmäl dig till lotteriet. För årets lopp är sista anmälan 15 mars. Lycka till!