Även om det fortfarande är kallt är cykelsäsongen snart igång. Ljust och torrt och fint på vägarna.
Det jag kommer sakna från tunnelbanan är en och en halv timmes läsning, podcasting, musik, tv, twittring, facebooking och kontemplation per dag. Det jag inte kommer sakna är att bli hostad på, knuffad på, trängd, smittad och den passiva väntan på nästa avgång.
Mitt kalenderår kan uppdelas i två perioder – cykelperioden och tunnelbaneperioden – beroende på hur jag tar mig till arbetsplatsen 14 km bort. Även om det tar ungefär lika lång tid oavsett färdmedel är det stor skillnad: jämför tio träningspass i veckan med en och en halvtimmes lästid per dag. En fysisk träningsperiod och en intellektuell (i bästa fall).
Jag har blivit lite nyfiken på ifall det på något sätt hinner påverka mig som person. Jag vet att jag mår bättre när jag får anstränga mig, att sitta still om dagarna är en utmaning. Jag är inte i närheten av tio pass i veckan vintertid och saknar det verkligen.
Samtidigt jobbar huvudet annorlunda: i början av vintern gillar jag verkligen läsningen som jag får tid till. Att stå intryckt i ett hörn på tunnelbanan med lurar och sjunka in i läsning. På cykeln är det annorlunda, där handlar det till viss del om att hinna tänka fritt men också väldigt mycket om NU. Snabba reaktioner och snabba beslut: vart svänger den bilen, var är kantstenen lägst, är den linjen hal, ser den fotgängaren mig, hinner jag köra om nu. Hela tiden: små snabba och avgörande beslut som ju längre säsongen löper desto snabbare kan jag fatta dem. Med vissa undantag….som den 18 maj då jag vid en husgavel mentalt redan tänkt mig förbi hörnet och fokuserade på nästa korsning några meter fram och inte hann reagera i tid när det plötsligt gled fram en cykel. Beslutet då blev impulsen att tvärbromsa vilket resulterade i en flygtur över styret och över den andra cykelns pakethållare (helt utan beröring!) och slutade med magplask, sträckt arm, skrapat ben och två stygn i hakan. En missbedömning i en av hundratals situationer som varje sträcka består av.
Nu är det sommarlov med en hög böcker som jag ser fram emot läsa, bland annat the Shallows (tack Brian för lånet) där jag vill läsa hur internet påverkar hjärnan. För det gör det såklart.
Trots sporadiska snöfall har min cykelpendlarsäsong börjat. Känns som att hitta hem igen. MEN – redan dag två har jag värsta tillbudet hittills i en klassisk “lastbil svänger höger utan att blinka, titta eller lämna företräde”. Jag hinner dock se lastbilen själv och svänga höger så jag hinner framför istället för att få den i sidan. GPS:en fångade manövern.
Jag hytte med näven och chauffören hytte tillbaka. Det enda som hände den här gången var att jag efter giren körde rakt igenom hästskit som lämpligt nog låg i en stor regnklafsig hög på vägen, men det kändes som ett lågt pris att betala.
Var rädda om varandra i trafiken alla ni cyklister, fotgängare, förare och chaufförer. Och använd INTE mobiltelefonen för mail och SMS när du kör – så sjukt vanligt förekommande.
Det är inte en Tour de France-klunga på något sätt men det är faktiskt skapligt många som cyklar till sina arbetsplatser och hem igen. Nu när semestrarna är över blir det ganska trångt och riktig trängsel på en del ställen. Hittills i augusti har jag cyklat nio av tolv dagar och det tar cirka 40 minuter och är 15 km enkel resa. Trots trängseln måste jag säga att hittills överväger fördelarna; frisk luft, aktivitet, billigt och avkopplande nackdelarna: svettigt, trångt, mycket tvätt, saknar läsningen och podcasterna och det blir rätt blött emellanåt.
De flesta turer loggar jag och då föredrar jag RunKeeper som är en “no bullshit”-iPhone-app med bara start/stop och otroligt fin presentation på webben.
Jag tänkte försöka nå 50% av pendlingen på cykel under augusti. Måste göra det många gånger för att hitta rätt flow och om det inte fungerar i augusti lär de inte göra det när det blir mörkare och kallare heller. Sen får vi se hur det fortsätter.