2005 fyllde Aftonbladet 175 år och bjöd in till seminarie och fest på Berns. Till seminariet var en mängd journalister och redaktionella människor från hela mediesverige inbjudna (och bland annat jag) för att lyssna på Piers Morgan, Anna Politkovskaja och paneldiskussioner. Flera medier rapporterade också ifrån seminariet, bland annat Aftonbladet själva och Resumé.
Anna Politkovskaja representerade allvaret och Piers Morgan humorn.
Anna berättade om Rysslands problem med yttrandefrihet, hot och hennes ständiga rädsla för att bli utsatt för fler mordförsök (hon blev mördad mindre än ett år senare, i oktober 2006 utanför sin lägenhet). Piers om tabloid-journalistik, lösnummer och skvaller.
Eftersom vi befann oss i Sverige berättade Piers också lite om “Svennis och Ulrika-skandalen“: han var chefredaktör på Daily Mirror 2002 när tidningen avslöjade förhållandet. Hur fick Daily Mirror reda på Svennis och Ulrikas relation? Jo: en journalist från tidningen ringde upp Ulrika i något annat ärende för någon annan story men hon svarade inte utan samtalet kopplades till röstbrevlådan. Piers Morgan berättade hur journalisten då knappade in “default-koden” för brevlådeavlyssning och “oops – det fungerade!”. Röstbrevlådan hade meddelanden från Svennis och därefter var historien ute.
Piers – tidigare chefredaktör på News of the World – berättade det här som en kul grej på ett journalistikseminarie för ~175 journalister. Redan då tyckte jag det var en tveksam arbetsmetod men när jag nu läser om NoTW-affärerna känns det som arbetssättet var/är mer spritt än vad som hittills rapporterats och det lär ge fler ringar på vattnet. Men där och då reagerade ingen på informationen, inte annat än med ett rått skratt.